När det på lunchen ringde i min mobil hade jag inte en tanke på att det kunde vara någon särskild. Antog att det var någon som ringde fel, brukar vara så. Så när jag svarar Johanna! och får ett Hi! till svar blev jag helt skakig. Hörde direkt att det var Mike. Fick först hjärtstillestånd och trodde att det hade hänt nått av barnen något. Men han hade bara den glada nyheten att han var i stan några timmar och undrade om jag vill ta en fika. Så jag tog en minilunch bara och en längre rast sen när han kom förbi jobbet.
Fick en stor kram och en puss och hälsningar från my family. Hann bara prata i lite över trettio minuter, men åh vad sentimental jag blev! Sa det att jag faktiskt tänkt tanken många gånger att flytta till Irland, och då speciellt till Galway. Mike trodde också att jag var mer en Galwaybo än en Dubliner. Men det blir ett senare projekt det.
Avslutade dagen med att vara väldigt Irländsk och åka med en kille jag aldrig träffat förut till Statoil. Så hade jag bara halva vägen hem sen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Men vad mysigt att få ett sånt där samtal. Kan inte påstå att det händer mig så där överdrivet ofta men jag kan ju livligt föreställa mig :)
Pfff. Förresten. Varje gång jag går förbi skopunkten så tänker jag att jag borde gå in å säga hej. Men jag ser framför mig hur du inte känner igen mig. Hrmff.. Ska prova någon gång. Vi är ju i samma branch numera.
försökte adda dig på msn och antog att du hade din hotmailadress som alias, korrekt eller mindre korrekt?
Skicka en kommentar